yespearandersson

Älskar, älskar inte.

Tack.

Jag känner en förträfflig stolthet och en heder som inte är att leka med när jag, tackar min mor. Min mor som står vid min sida trots ovädret som ibland finns inom mig. De gånger som slutar med mig och henne sittandes i skräddarställning på golvet i köket och kramas och orden som utbyts är "Jag älskar dig". Det är de gånger jag uppskattar mitt liv som mest.

Kapitel 1.

"Resonemanget att benen blir starka av mjölk för att det innehåller kalk är ungefär lika smart som att säga att man får platt mage av plattfisk, eller att man blir solbränd av brunsås" -Robert Aschberg.

 

Jag sätter mig ned och ställer ned den heta drycken. Måhända att jag föredrar vin i de flesta sammanhang, men denna dryck står mig tveklöst närmst om hjärtat. Jag lutar mig över det 13 åriga, gråa, Mahogny bordet och andas in. Den utsökta aroman stillar mitt sinne för en underbar sekund och salivet samlas i min munhåla. Min missfärgade tungspets nuddar sedan det becksvarta, rykande kaffet. Utomordentligt fint. Trots att jag ofta känner det rinna i min strupe blir jag alltid överraskad över dess smak.

Jag lutar min dåliga baksida mot stolsryggen och andas ut medans jag öppnar Metron jag tog ifrån det smutsiga pendelsätet tidigare denna morgon. Jag läser några meningslösa rader utav bläcket som står skrivet och tittar ut över Göta kanal. En sådan fenomenal utsikt ifrån detta kafé, även ifall det enda jag faktiskt ser är havet och dess stillsamhet.

Jag är nog lite som havet, stillsam. Vi lever båda i en varierande miljö med vågor då och då som skakar till saker och ting för oss, stormar drar ibland in och vi båda får ibland massa skit över oss. Må så vara att jag inte ofta får olja eller bilar över mig, men skit som får mitt hjärta att brista är inte den trevligaste upplevelsen heller vill jag lova. Havet kan i för sig inte yttra sig alls om hon inte gillar det hon blir utsatt för. Det kan ju jag. Jag säger dock inte att jag har det, osäkerheten som konstant knackar på dörren min var dag och talar till mig, att det inte kommer att hjälpa, får mig att tveka och för miljonte gången att överväga besluten. Skall jag tala med det finaste i hela världen eller låta det förbli så som det är? "Du förblir en död man i hennes ögon" säger den.

Detta sårar mig och det hjärta jag nu har som i allmänhet består utav någon förmak, någon kammare och artär, men som i synnerhet består utav cigaretter, kaffe, vin och fina utsikter, är brustet. En annan sak som sårar är att jag spenderar min morgon var dag i detta kafé, förhoppningsfull i väntan på, mitt förlorade hjärta.

Hadet Fedt Tiep.

Yespear out!