Jag har inte en blekaste aning om när och av vem uttrycket myntades av, men det är sagt att bra uttryck gör sig dåliga i text. Jag skriver ändå. Att introducera sig kan vara en trevlig sak; jag är en sur, 80-årig gubbe i en 17-årings kropp. Människor runt omkring mig uppfattar mig som pessimist och tråkig, men jag pratar om mig själv som realist. Jag hyser förakt över naivitet och dess verkan på människor som tyvärr fått sin hjärna besmyckat med detta naiva förhållningssätt till omgivningen. Missförstå mig inte, jag älskar människor. Jag har en tanke om att människor, i synnerhet ungdomar, lever på moln och föreställer sig någon sorts konstruktion som tas i uttryck i sorglösa handlingar. Konstruktionen om att problem löser sig själva, att det är någon person i min omgivning som krattar gången där jag skall gå, dekorerar den med förtjusande rosor och ställer en fin ask chokladpraliner i slutet av gången. Så är det inte. Det finns inte någon som kommer göra det för dig, det är du som på knä skall ligga i gruset och lägga allt tillrätta. Det är också du som med tiden väljer vad som skall stå i i väntan på dig där i slutet på gången. Jag nämnde i någon rad ovan ”sorglösa handlingar”. Dessa handlingar betyder ingalunda att dem är just sorglösa, tvärtom. En besynnerligt stor del av ungdomar, tänker jag mig handlar utan några konsekvensresonemang, man gör ett försök att ”leva i nuet” och väljer att endast ha en framförhållning på fem minuter. Detta tycker jag är sorgligt. Det är ofrånkomligen så att man (grov generalisering), oavsett vilken sida av myntet som ligger uppåt så kommer alltid det realistiska förhållningssättet springa i mål först. För att nämna ett annat uttryck som myntats; ”Man behöver inte nödvändigtvis göra misstag för att förstå vad man istället skall göra nästa gång scenariot inträffar.” Som jag tolkar resonemanget, så behöver vi som ungdomar inte göra misstag för att lära oss av dem. Om jag använder mig av en kritisk blick gentemot ett eventuellt misstag i ett visst rum så ökar sannolikheten markant att jag kan undvika detta misstag. Exempel; fest. Om jag är medveten om att jag har åtagit mig någonting på söndagen, dagen efter festen, så borde jag också rimligtvis resonera kring hur mycket alkohol jag skall förtära för att minimalisera risken för en mindre bra prestation i åtagandet dagen därefter. Förlöjliga inte din kapabilitet att tänka. Det finns specifika ledord för vår generation i en tid som denna som är flitigt använda; ansvar, målmedvetenhet och intelligens. Det finns en anledning till att dessa ord är ledord, välj att förhåll dig till dem, tillämpa dem i den kritiska granskningen av dig och utvinn tio kilo mer självinsikt. Gardera dig genom att inte försöka dig på att leva i nuet, för problem som då och då säger hej kommer till stor del vara ditt val. Våga vara selektiv, det bringar i allra flesta fall någonting positivt. Ha en god framförhållning och resonera kring risker. Planera, men inte så att grannarna kan ställa klockan efter dina promenader. I ljuset av vissa funderingar blir utfallet i skuggan en 80-årig, sur gubbe i en 17-årings kropp. Med vänliga hälsningar. En tråkig jävel.

Förtvivlan verkar i kroppen hans när han inser att han går den mest osäkra stig till mötes, skräcken betynger axlarna likt aldrig förr likväl som hjärtat i hans ägo har i tidigare rum aldrig upplevts lättare. Sinnet han åter tagit anspråk på fann sig vara ambivalent. Medvetenhet forsade över honom. Herren visste, hon anammade hjärtat hans men betalning i gengäld ej vara existentiell, till dennes vars hjärta icke lydde, följde besvikelse. Kvickt rotade den ner sin frustration i det redan sorgfyllda sinnet såväl som herrens anlete besmyckades med två kanaler rinnandes nedför hans kinder. Tårarna fann sig i tillvaron som bestod av herrens beskrynkliga ansikte och de skapade ett mönster på platsen de befann sig, hans kinder. Sorgset lade herren hakan sin mot det pulserande bröstet, som kändes att det skulle spricka. Lungorna expanderade till hans tro ytterligare för det varje tagna andetaget.   Skönheten själv tar sig i uttryck i skräcken, darrandes inför det fruktansvärda vackra. Det tillbakakastade huvudet där halsen blottas för stjärnorna, fri som fågeln, är lockande. Kärleken han sökt har ej bestått ty den destruktiva passionen har hunnit honom ifatt. Om anden hans varit stark, måhända att han blottat sitt hjärta för den nakna skönhetens vitöga, men icke. Antvardandet av herrens hjärta gjorde honom till ånger när eftertankens kranka blekhet verkade i sinnet hans. Ett banalt och emellertid befågande scenario, kärlek, där brukandets förmån bör vi oss vara försiktiga. Den djupt smärtsamma blå himlen lade herren sin sista blick på sekunderna innan han gladeligen blev välkomnad av avgrunden.

Intryck, intryck, intryck. Kära New York. Jag är imponerad över hur mycket hjärnan kan ta in. Idag har jag upplevt tusentals byggnader, färger, människor, röster, språk. Jag har sett otal med taxi's, blommor, fönster och alltför många avgasrör. Dagen började med att vi klockan tio i nio tog tåget mot det stora äpplet och tröskeln på tåget klev jag gladeligen över klockan 10. Sedan lade jag an min blick på miljontals substantiv under 13 timmar. Brooklyn bridge, Chrysler building, Rockefeller center, Public Libary, Grand central station, Central park, Fith avenue samt Empire state building är några av de saker jag vilade ögonen på. Det sistnämnda var löjligt signifikant, en fantastisk syn över en av världens största städer och ljudnivån var med en sväng krydd 1 decibel, och denna decibel var från ett konstant surrande som låg över staden i kvällssolen. Som ett bibliotek, så tyst. Alla asiater, européer, amerikaner och allt vad det var där uppe, var minst sagt fascinerade. En upplevelsa jag kommer le åt en lång tid framöver. Vädrets gud hade jag tydligen också varit snäll mot med tanke på de 24 grader termometern visade. Uppärmad skjorta, det hade jag allt. Man skulle kunna tänka sig att det är intressant att se på människor, och det har jag i stor utsträckning gjort idag. Långa, korta, feta (mestadels feta), smala, snygga, fula, även en gammal tant i änglablondt hår fick jag syn på, strax därefter en jobbig unge som skrek så att mina öron grät. Jag gillar New York. Jag trivs, utifrån vad jag hitintills upplevt, väldigt bra. Men om en dam hade hållt förslagen London eller New York i nävarna bakom hennes rygg, hade jag hållt tummarna för att pricka rätt på London. Jag tror det ligger i britternas accent, fruktansvärt charmig. Lite kuriosum såhär på kvällskvisten. Jag önskade bara att de med nyckeln till mitt hjärta kunde vara närvarande, men icke. Tur att jag har min älskade mormor. Jag börjar med haken i luften och slutar med hakan i bröstet. Tacktack

8/11. Jag slog upp mina ögon klockan halv 8 efter en fin natts sömn på prinsessans säng. Lunkade stabilt uppför Mount Everest-trappan och för tredje gången gillt fick jag bekräftat att det är förjävla jobbigt att gå i en trappa direkt efter du vaknat. Fötterna mina led mig till kaffekoppen som väntade stillsamt på mig. Därefter använde jag, Anne och Aspen (deras vackra hund) våra apostlahästar för en promenad i höstens kulm. En fantastiskt morgon, solen sken och inte ett moln fanns det att dra ner på minen på ansiktet över. Väl hemkommen från promenaden gick jag ner till gymmet och spenderade en halvtimme eller två där. När svetten blev alltför påtaglig drog jag och mina mjölksyreben in i duschen. Som en liten anekdot måste jag säga att duscha här inte är det skönaste. Man får, så att säga, jaga strålen under tiden den långsamt droppar ner vatten på mig. Efter duschen tog vi oss till några köpcentrum som motsvarar 10 stycken Nordstans'. Där fick jag köpt några klädesplagg jag inombords-ler över. Även blev det lunch på köpcentrumet, "Smooked Turkey Sandwich" var beställd och strac efter uppäten. I bilen satte vi oss sen för att åka tillbaka till palatset vi bor i dör jag körde ner mitt huvud i pluggsjön som jag så ogärna fiskar i under sådana här omständigheter. Den långa visaren på klockan gick runt några gånger och det visade sig vara middag. Kyckling, pommes frites och en fin sallad stod på menyn. Med mat i magen slog jag mig tillro i en soffa som verkade gudomlig med tanke på matkoman som smygt sig på. Boken och jag dejtade i runda slängar två timmar och nu ligger jag här, sträcker mig så långt mina tår når och suckar djupt innan sömnen slår in. Må fint.

Sträcker mig så långt mina tår når och suckar djupt innan sömnen slår in. Det gör jag nu. Idag har jag gått tillmötes med färger, språk och ljuvligt hemmalugn. 06.30 slog jag upp mina ögon, traskade sansat in i badrummet och slängde iväg en blick i spegeln under tiden jag kissade. Förhoppningsvis har ni någon julafton på era år sätt en sorglös Kalle Anka med så otänkbart trötta ögon? Det blev just tänkbart. Jag var seg som sirapen själv jag lade mig på prinsessan på ärten-sängen för att träna på att ha ögonlocken stängda. Efter några sekunder kom jag till underfund med att det vore dåraktigt att sova när man vill samla på sig så ruskigt många intryck i sin livsryggväska som möjligt. Så jag slängde på mig ett och annat plagg för att traska upp och äta frukost. Min kära mormor satt där redan, som förutspått och drack sin kopp kaffe. Jag smålog en sväng och gjorde mig till hennes sällskap. Förmiddagen rullade på och runt halv 12 gick vi över tröskeln och körde (............) så långt till en park för att gå en promenad. Och satan i helvetet vilken promenad. Tusentals olika dofter vittrar jag under tiden jag går på de härliga höstfärger bladen på marken utgör. Efter någon timma strosande åkte vi och handlade lite mat i en livsmedelsbutik. Livsmedelsbutiken var i runda slängar tre gånger så stor som Ica Maxi så gå vilse, det var lätt. Därefter tog vi oss ytterligare en kopp med en donut som fick mig bli tio kilo tyngre. Efter vi slått oss ner i stolarna så förstod jag hur trött jag var och tog mig en klunk, riktigt fint kaffe. Påtal om absolut ingenting så undrar jag om någon någonsin upplevt erat sinne som ett världskrig? Så är mitt nu. För att förtydliga: Yes självklart me gucha rock. Kirsten och Lochlan studerar spanska, så vi har tuggat lite hola osv. idag. Tre språk samtidigt i huvudet blir man totalt hjärndöd av. Ej att rekommendera. Det som jag skall rekommendera däremot, är att ta det lugnt. Luta dig tillbaka, drick ditt kaffe och prata om precis vadsomhelst.

Sträcker mig så långt mina tår når och suckar djupt innan sömnen slår in. Det gör jag nu. Idag har jag åkt till USA, varit uppe i 21 timmar i sträck och nu ligger jag här med magen full med Amerikas kultur till maträtt-pizza. Vi anlände runt 3 och var ute från flygplatsen för att krama Anne vid 4. Sen började den smyga in på mig.. Den där jobbiga känslan man egentligen aldrig vill känna. Jag hade chansen att stoppa det precis innan vi gick ut. Men dum som jag är puttade jag problemet åt sidan som nu snart var längs mina innelår. Kissnödig, det var jag. Efter några subtila pruttar och halvdiskret kroppsspråk förstod min mormor mig och tacka fan för det. Vi stannade till vid en mack och jag rusade in. När dörrarna sedan öppnades för att släppa ut herren som raskt sprang in så fick mitt sällskap gå till synes med en nöjd ung man som kunde gå avslappnat med ett leende på hans läppar. Huset är sanslöst. Stort som ett mansion och mysigt som en Ralph-Lauren butik. Köket är det optimala drömköket, sådana kök som annonser, sådana man lägger an sin blick i tidningen på och frågar sig om man skulle köpa det sen funderar man själv om man är helt jävla dum i huvudet. Ett sådant kök har de. Jag själv har ett utrymme på 150 kvadratmeter att röra mig på. Ett eget gym, toalett med dusch, walking closet och en underbar säng. Allan. En typisk överklass-man. Kort frisyr, glasögon och småsnygg skäggstubb. En sväng arrogans har han lyckats blanda in, kanske är han osäker? Kanske för att han äger mercedes Benz i USA och Australien? Vem vet. Inte jag i alla fall. Anne. En blond, utåtriktad, snygg kvinna under 40. Hon är utbildad rymdskeppsingenjör men behöver inte/ kan inte arbete pga. att Allan reser så mycket med sitt jobb. Därigenom vill jag kategorisera Anne i facket "desperate housewifes". Å andra sidan agerar hon städerska, taxi, kock och kärleksfull mamma. Så ett lätt jobb är det nog inte. Anne är välkomnade, artig och trevlig. Jag går fel i labyrinten till hus och öppnar dörren till garaget istället för toaletten och ser fem stycken motorcrossar, två större jävlar vid namn Kawasaki, en blankpolerad, stilistisk Mercedes Benz McLaren. Efter jag sett skönheten som va sistnämnd så fick jag syn på en hylla med ett otal priser på. Hyllan landade runt 10 meter lång och tätt stod alla dessa priser. Det visade sig att crossarna var Lochlans, den yngste Herren i familjen. 9 år gammal är han och fem crossar har han. Sjukt nog visade det också sig att de otal priser som stod på hyllan hade Lochlan vunnit. Han är tydligen en av de 10 bästa i han åldersklass i hela USA. Lillherren har även en storasyster vid namn Kirsten. Löjligt bedårande. 11 år är hon och söt som en polkastäng. Hon dansar, i musikaler och teatrar. Väldigt duktig är hon på det. Jag stod med öppen mun och såg en video på damen när hon dansade. Nu hoppar vi tillbaka en sväng. På flygplatsen Newark stod vi länge i passkontrollen. Det var riktigt frustrerande. Inte för att vi stod där i en timme, utan för att en tjej som stod nära mig var äckligt lik min flickvän, Lisa. Samma höstbruna skor, grövre khaki chinos med fickor överallt på. En svart jacka som slutade vid midjan och en identisk halsduk som hängde slappt nedför hennes axlar. På toppen av det hade hon den exakta frisyren. Exakta. Jag började sakna min flickvän då och har inte slutat än. Jag bugar och bockar för internet.

I en bestämd rörelse stoppar jag ner händerna mina i byxfickorna. Lite smått kyligt. Jag promenerar en sväng i höstrusket och det ända mina öron uppfattar är stegen från mina skor. Då och då stannar jag till med fötterna över ett och annat nerfallit höstlöv för att njuta. Njuta av tystnaden. Rätt tacksam, den där tystnaden. Ljuset från gatulamporna reflekteras i de små vackra vattendropparna som samlats på löven som ligger stillsamt, utan en ända vidröring av vinden, på den mörka asfalten. Skorna jag har på mig är gamla, välanvända och slitna. Jag tror jag vet vart jag går, men det gör jag inte. Bakom krönet slutar kanske vägen, kanske dyker en hundra meter lång backe upp i min blick. Jag vet inte helt enkelt. Men promenerar, det gör jag. Jag lägger an min blick på ett salongsberusat par som i dimman verkar oense. Orden de säger är tydliga. ”Du älskar mig inte längre, eller hur?” säger herren som ser ut att landa någonstans runt 50. Tåren som lite lätt går nedför hans kind ger mig ett litet sår i hjärtat. Damen, som landar i samma ålder, lägger armarna i kors och svarar med ett ord på tre bokstäver varav det första i ordet börjar på N. Jag traskar med mina skor vidare in i kvällen med hakan i bröstet en aningen subtilt. Lite sorgligt det där med kärlek. Den sköljer över en, får en att le likt aldrig förr och gör dig beroende och på toppen av det krossar den på en nanosekund hela ditt hjärta någon lappat ihop. Perfekt. Jag tänker på den där herren ibland, hur de få rynkorna han har kartlägger hans levda år. Och hur jag aldrig någonsin kommer förstå vilken rynka han har i hjärtat än idag. Nu är jag 50 år levda och när jag ställer mig framför spegeln för att knyta slipsen jag skall ha på min födelsedag. Jag ser min spegelbild och mina blåa ögon och lite djupare i de bottenlösa ögonen ser jag den där herren som i höstrusket funderar på vad som väntar efter krönet. Mina gamla, välanvända, slitna skor.

Känner du mig? Jag är den störste brottslingen i historien. Jag har dödat flera människor, än som fallit i alla krig i hela världen. Jag har gjort människor till vrak. Jag har förvandlat förhoppningsfulla ungdomar till hopplösa samhällsparasiter. Jag har förstört de svaga och krossat de starka. Jag har fört oräkneliga miljoner in på dåliga vägar. Jag har gjort visa män till dårar. Jag har lagt ut snaror för den oskyldige. Den förtvivlade, fattiga hustrun känner mig. De hungriga barnen känner mig. De föräldrar vars hår grånat i sorg över barnen känner mig. Jag har ruinerat miljoner och ska försöka ruinera många miljoner till. Det finns en sjukdom jag hatar, alkoholism heter den. Åh jag älskar dig, kom tillbaks till mig, min allra bästa vän. Låt det bli du och jag. Du och jag som förr, snälla någon dag stå vid min dörr. Stackars mamma och kära mormor, vi hade alla vita skor. Du och jag, vi är människor och ingen här vet vart du bor. Vi försöker att förstå, vad fan är detta för nivå vi har hamnat på? Där sitter hon, med flaskan i sin hand. Varför skall det va så jävla svårt, att låta henne gå. Är detta rätt nivå? Mina kusiner, jag beundrar er. Är ni varandras kavaljer? På en fest, där allt är pest. Ni så starka är, ni har båda en fin karaktär. Jag försöker vara ordkonstnär, undra på om Voltaire ens kan det där. Vi tillsammans klarar av det här, snälla låt oss inte så såhär.

Mina föräldrar. "Man har oftast två alternativ", säger min livsbejakande och kärleksfulla mor till min bredaxlade och underbara gestalt till far. Man skulle kunna tänka sig att jag är en jobbig, tidskrävande, dyr, spydig och otrevlig tonåring. Man skulle också kunna tänka sig att jag är en lyckligt lottad jävel. Jag tror jag håller med om alternativ nummer två. Dagen då jag hade tur när det nalkades högsommar. Jag tror nog att jag är en blomma. Då jag bara påtar lite i jorden, samtidigt som de bara pratar med mig. Den dagen då de bara lyckades få se. Se ett litet skott bara tittade fram, så är det genast de som bara blir alldeles känslomässiga, och varma i kropparna sina. Genom att släppa en och annan liten, lycklig tår. Och då de bara står där och ler spontant, helt underbart, och bara säger högt för sig själva. "Hej på dig du, där, vackra lilla blomma. Och vad glada vi blir över att få se dig. Välkommen till hängande mungipor till stunder som dessa och allt däremellan, världen." En introvert tanke som surrat omkring där uppe i Jespers huvud är att han, under vilka omständigheter som helst, inte kunde fått ett par så omtänksamma föräldrar, inte överbeskyddande, utan omtänksamma. Mina föräldrar är genuint snälla och gör en gedigen insats som hittills varat i ungefär 6244 dagar. Hjärtat har nog fått sig en skråma eller två. Jag vet kanske inte varför. Men jag vet en sak. Vare sig alltsammans går åt helvete eller inte så har jag funnit att oändlig ovillkorlig kärlek är den enda vägen att förklara en fras utav hela det, ej än färdiga, kapitlet jag skrivit i hjärtat angående dessa två varelser i två par olika skor, med olika bakgrunder och olika världar. Men jag kan ge mig fan på en sak, dem är ett förbannat jävla bra team.

Ge mig ett par slitna Converse, ge mig sopor att ligga och röka i, ge mig varma äckliga öl, ge mig underbara människor och ljuvlig musik,  ge mig Olle Segestams disträa beteende, ge mig Håkan Hellström klockan 00.00 till 02.00. Ge mig Peace and Love igen.  Ge mig Åsas underhållande skratt, ge mig lugnet, ge mig gitarren, ge mig Lisas kyssar på berget i ljudet av vattnet mot klipporna, ge mig saknaden till min mor.  Ge mig Hönö igen. Ge mig den fula ungen som satt bakom mig i planet, ge mig iskalla öl vid poolens kant, ge mig de fina samtal med min fantastiske far, ge mig Tobias Andersson den sista natten där.  Ge mig Turkiet igen.  Ge mig jobbiga ungar som vägrar lägga sig, ge mig sena nätter att torka spya i, ge mig sköna värmlänningar att prata med, ge mig bambamaten vi alla hatade, ge mig tjejen jag pratade så djupa samtal med.  Ge mig Warbergslägret 2011 igen.  Ge mig Jonathan Mattiassons dåliga vokabulär, ge mig kvällen hos mig  med alla mina vänner, ge mig min kusin som lånar kläder av mig, ge mig samtalet på Karma med världens bästa människa, ge mig Sebastian Falk på vår gemensamma mötespunkt med tid fylld av existentiella frågor.     Ge mig spontanitet igen.  Ge mig sand mellan tårna, ge mig glass som snabbt smälter och sölar sådär jobbigt på händerna, ge mig irriterande myggor under kvällstiden, ge mig det blå vackra havet.  Ge mig sommar igen.  Sentimental?-Kanske. Har jag förvaltat sommaren väl?-Förmodligen inte, men jag har aldrig haft en bättre.  Med all uppskattning samt ett försök till att visa detta så tackar jag så innerligt till er som förgyllt min sommar. 

Har skrivit en liten låt med huvudingrediensen kärlek i.. Den finns på min profilsida på Facebook. "Jesper Andersson".

Jag gapar och skriker, satsade på mina bästa repliker, jag vill vara dina huvudrubriker.Du såg mig som nån, och jag såg oss som Andersson.

Jag vill inte stanna här längre

En puss hit och en puss dit, gjorde du allt med flit. En puss hit och en puss dit, nu avgudar jag sprit

Hon snodde livet mitt, och vi kommer aldrig nånsin bli kvitt. Vad du spelat, men tyvärr priset är redan utdelat.

Tänker på kärlek, tänker på drömmar.
Tänker på dig medan tårarna strömmar.

En puss hit och en puss dit, jag som trodde jag var en favorit. En puss hit och en puss dit, måste allt vara skit

Ja jag gapar och skriker, och det du nu gör är avviker.

Varför var det en scen om vi två, nu är alla våra gator grå. Ja de gator som vi brukade gå, och himlen ovanför var klarblå.

Du såg mig som nån, och jag såg oss som Andersson.

Jag vill inte stanna här längre.

 

 

Kärlek, kärlek, kärlek.

Vad är det?

Hat, fåfänga, hopp, sorg, lycka.
Kanske allt på samma gång?
Kanske ingenting?
Jag hatar för att jag älskar.
Jag dör fast än lever.
Så älska mig min älskade.
Gör mig hel med dina kyssar & värm kroppen min med händerna dina.

Vad är det, kärlek?

Skriver om kärlek, skriver om drömmar.
Skriver om livet medan tårarna strömmar.
Långsamt ner längs kinden de rinner.
Hjärtat hoppas att du aldrig från mig försvinner.

Kärlek, vad är det?

Avgör du, så fortsätter jag min vandring på livets väg och letar.

Jag ser upp.
Tindrande & vackra.
Gåtfulla. De har sett mycket, mer än vad hjärtat tycks tåla.
Jag lägger mig längs den grusiga landsvägen. Jag stänger ögonen & för en stund ser jag ansiktet. Jag ser leendet, läpparna & de mystiska ögonen. Det är som en vissnade, röd, ros. En ros som för varje minut släpper taget om ett värdefullt rosenrött blad. Mitt hjärta.

I den svarta värld mina ögonlock förvisat mig till, ser jag den kärasta. Hon som omfamnar de bitar mitt brustna hjärta än behållt, men de bitar hon snart skall lägga i sin samlingsburk. I den samlingsburk där de andra bitar som en gång var i min ägo ligger.

Innan du, var mitt liv som en månlös natt. Mörk, men det fanns stjärnor, ljuspunkter och förnuft. Sen flög du över himmelen min som en meteor. Plötsligt var allt i brand, det var sken, det var skönhet, mitt förnuft blev befläckat, befläckat av din blotta närvaro. Det är omöjligt för mig att vara förälskad i dig och klok på samma gång.

Tiden gick alltför fort.

Likt ett asplöv i sommarbrisen var du borta, meteoren föll över horisonten och mörkret fyllde dagarna ut & in, igen. Ingenting hade förändrats, men mina ögon var förblindade av ljuset du lämnade efter dig.

Jag kan inte längre se de alla, de tindrande & vackra, de gåtfulla, stjärnorna. Men alla de gånger jag låter mina ögonlock slutas över ögonen mina ser jag en stjärna i den becksvarta natten. Dig, min fantasis maka, dig jag är så ovillkorligt, oförklarligt & påfrestande kär i.

 

Solen strömmar in genom de färgglada, mönstrade fönstren. Ljuset faller in på hennes änglalika ansikte & hon ler. Hon ser på mig och jag på henne, jag älskar.

Jag stänger mina ögon för en stund för att sedan öppna dem, allt är verklighet. Jag stänger mina ögon & låter en tår av glädje rinna ner längs min kind. Denna gång jag låter ögonen mina öppnas möter jag hennes klara, djupblå ögon några ynka centimeter ifrån mig. Vi blir iakttagna utav hundratals människor men hennes skönhet förtrollar mig & skapar ett rum, ett rum bestående av mig, en man i vit klädsel & henne, min älskade. Den ljuva rösten säger sina sista ord, jag omfamnar hennes lena hand i en harmonisk, bestämd rörelse. Jag låter henne sträcka ut sitt finger och jag för på det cirkelformade objektet som upplevt kärlek i ett flertal generationer. Men inte en kärlek som denna, ingen kärlek är som denna.

Hon närmar sig mitt ansikte ytterligare, jag känner hennes andetag & mina läppar möter hennes sammetslena, perfekt formade, röda läppar. Ängeln min, du är min värld & så obeskrivligt mycket mer, om vår kärlek skulle dö skulle himlen falla ner.

Applåderna ekar i kyrkans akustik & det jag bryr mig om nu och föralltid är att, ifrån samma säng, lyssna till samma regn. Kärleken, en känsla, en känsla som har många sorts ansikten & det är du varenda gång. Du som får mitt hjärta att le, du som får mitt hjärta att bulta, du som får mitt hjärta att älska likt aldrig förr.
Hon tar handen min i sin och säger "Vi är gifta nu, eller hur?"
"Ja mitt hjärta, nu, för evigt."





Hadet Fedt Tiep.

Yespear out!

Älskar, älskar inte.

Tack.

Jag känner en förträfflig stolthet och en heder som inte är att leka med när jag, tackar min mor. Min mor som står vid min sida trots ovädret som ibland finns inom mig. De gånger som slutar med mig och henne sittandes i skräddarställning på golvet i köket och kramas och orden som utbyts är "Jag älskar dig". Det är de gånger jag uppskattar mitt liv som mest.

Kapitel 1.

"Resonemanget att benen blir starka av mjölk för att det innehåller kalk är ungefär lika smart som att säga att man får platt mage av plattfisk, eller att man blir solbränd av brunsås" -Robert Aschberg.

 

Jag sätter mig ned och ställer ned den heta drycken. Måhända att jag föredrar vin i de flesta sammanhang, men denna dryck står mig tveklöst närmst om hjärtat. Jag lutar mig över det 13 åriga, gråa, Mahogny bordet och andas in. Den utsökta aroman stillar mitt sinne för en underbar sekund och salivet samlas i min munhåla. Min missfärgade tungspets nuddar sedan det becksvarta, rykande kaffet. Utomordentligt fint. Trots att jag ofta känner det rinna i min strupe blir jag alltid överraskad över dess smak.

Jag lutar min dåliga baksida mot stolsryggen och andas ut medans jag öppnar Metron jag tog ifrån det smutsiga pendelsätet tidigare denna morgon. Jag läser några meningslösa rader utav bläcket som står skrivet och tittar ut över Göta kanal. En sådan fenomenal utsikt ifrån detta kafé, även ifall det enda jag faktiskt ser är havet och dess stillsamhet.

Jag är nog lite som havet, stillsam. Vi lever båda i en varierande miljö med vågor då och då som skakar till saker och ting för oss, stormar drar ibland in och vi båda får ibland massa skit över oss. Må så vara att jag inte ofta får olja eller bilar över mig, men skit som får mitt hjärta att brista är inte den trevligaste upplevelsen heller vill jag lova. Havet kan i för sig inte yttra sig alls om hon inte gillar det hon blir utsatt för. Det kan ju jag. Jag säger dock inte att jag har det, osäkerheten som konstant knackar på dörren min var dag och talar till mig, att det inte kommer att hjälpa, får mig att tveka och för miljonte gången att överväga besluten. Skall jag tala med det finaste i hela världen eller låta det förbli så som det är? "Du förblir en död man i hennes ögon" säger den.

Detta sårar mig och det hjärta jag nu har som i allmänhet består utav någon förmak, någon kammare och artär, men som i synnerhet består utav cigaretter, kaffe, vin och fina utsikter, är brustet. En annan sak som sårar är att jag spenderar min morgon var dag i detta kafé, förhoppningsfull i väntan på, mitt förlorade hjärta.

Hadet Fedt Tiep.

Yespear out!