Asplöv i sommarbrisen
Jag ser upp.
Tindrande & vackra.
Gåtfulla. De har sett mycket, mer än vad hjärtat tycks tåla.
Jag lägger mig längs den grusiga landsvägen. Jag stänger ögonen & för en stund ser jag ansiktet. Jag ser leendet, läpparna & de mystiska ögonen. Det är som en vissnade, röd, ros. En ros som för varje minut släpper taget om ett värdefullt rosenrött blad. Mitt hjärta.
I den svarta värld mina ögonlock förvisat mig till, ser jag den kärasta. Hon som omfamnar de bitar mitt brustna hjärta än behållt, men de bitar hon snart skall lägga i sin samlingsburk. I den samlingsburk där de andra bitar som en gång var i min ägo ligger.
Innan du, var mitt liv som en månlös natt. Mörk, men det fanns stjärnor, ljuspunkter och förnuft. Sen flög du över himmelen min som en meteor. Plötsligt var allt i brand, det var sken, det var skönhet, mitt förnuft blev befläckat, befläckat av din blotta närvaro. Det är omöjligt för mig att vara förälskad i dig och klok på samma gång.
Tiden gick alltför fort.
Likt ett asplöv i sommarbrisen var du borta, meteoren föll över horisonten och mörkret fyllde dagarna ut & in, igen. Ingenting hade förändrats, men mina ögon var förblindade av ljuset du lämnade efter dig.
Jag kan inte längre se de alla, de tindrande & vackra, de gåtfulla, stjärnorna. Men alla de gånger jag låter mina ögonlock slutas över ögonen mina ser jag en stjärna i den becksvarta natten. Dig, min fantasis maka, dig jag är så ovillkorligt, oförklarligt & påfrestande kär i.
Tindrande & vackra.
Gåtfulla. De har sett mycket, mer än vad hjärtat tycks tåla.
Jag lägger mig längs den grusiga landsvägen. Jag stänger ögonen & för en stund ser jag ansiktet. Jag ser leendet, läpparna & de mystiska ögonen. Det är som en vissnade, röd, ros. En ros som för varje minut släpper taget om ett värdefullt rosenrött blad. Mitt hjärta.
I den svarta värld mina ögonlock förvisat mig till, ser jag den kärasta. Hon som omfamnar de bitar mitt brustna hjärta än behållt, men de bitar hon snart skall lägga i sin samlingsburk. I den samlingsburk där de andra bitar som en gång var i min ägo ligger.
Innan du, var mitt liv som en månlös natt. Mörk, men det fanns stjärnor, ljuspunkter och förnuft. Sen flög du över himmelen min som en meteor. Plötsligt var allt i brand, det var sken, det var skönhet, mitt förnuft blev befläckat, befläckat av din blotta närvaro. Det är omöjligt för mig att vara förälskad i dig och klok på samma gång.
Tiden gick alltför fort.
Likt ett asplöv i sommarbrisen var du borta, meteoren föll över horisonten och mörkret fyllde dagarna ut & in, igen. Ingenting hade förändrats, men mina ögon var förblindade av ljuset du lämnade efter dig.
Jag kan inte längre se de alla, de tindrande & vackra, de gåtfulla, stjärnorna. Men alla de gånger jag låter mina ögonlock slutas över ögonen mina ser jag en stjärna i den becksvarta natten. Dig, min fantasis maka, dig jag är så ovillkorligt, oförklarligt & påfrestande kär i.
Kommentarer
Trackback
