yespearandersson

Förtvivlan verkar i kroppen hans när han inser att han går den mest osäkra stig till mötes, skräcken betynger axlarna likt aldrig förr likväl som hjärtat i hans ägo har i tidigare rum aldrig upplevts lättare. Sinnet han åter tagit anspråk på fann sig vara ambivalent. Medvetenhet forsade över honom. Herren visste, hon anammade hjärtat hans men betalning i gengäld ej vara existentiell, till dennes vars hjärta icke lydde, följde besvikelse. Kvickt rotade den ner sin frustration i det redan sorgfyllda sinnet såväl som herrens anlete besmyckades med två kanaler rinnandes nedför hans kinder. Tårarna fann sig i tillvaron som bestod av herrens beskrynkliga ansikte och de skapade ett mönster på platsen de befann sig, hans kinder. Sorgset lade herren hakan sin mot det pulserande bröstet, som kändes att det skulle spricka. Lungorna expanderade till hans tro ytterligare för det varje tagna andetaget.   Skönheten själv tar sig i uttryck i skräcken, darrandes inför det fruktansvärda vackra. Det tillbakakastade huvudet där halsen blottas för stjärnorna, fri som fågeln, är lockande. Kärleken han sökt har ej bestått ty den destruktiva passionen har hunnit honom ifatt. Om anden hans varit stark, måhända att han blottat sitt hjärta för den nakna skönhetens vitöga, men icke. Antvardandet av herrens hjärta gjorde honom till ånger när eftertankens kranka blekhet verkade i sinnet hans. Ett banalt och emellertid befågande scenario, kärlek, där brukandets förmån bör vi oss vara försiktiga. Den djupt smärtsamma blå himlen lade herren sin sista blick på sekunderna innan han gladeligen blev välkomnad av avgrunden.

Intryck, intryck, intryck. Kära New York. Jag är imponerad över hur mycket hjärnan kan ta in. Idag har jag upplevt tusentals byggnader, färger, människor, röster, språk. Jag har sett otal med taxi's, blommor, fönster och alltför många avgasrör. Dagen började med att vi klockan tio i nio tog tåget mot det stora äpplet och tröskeln på tåget klev jag gladeligen över klockan 10. Sedan lade jag an min blick på miljontals substantiv under 13 timmar. Brooklyn bridge, Chrysler building, Rockefeller center, Public Libary, Grand central station, Central park, Fith avenue samt Empire state building är några av de saker jag vilade ögonen på. Det sistnämnda var löjligt signifikant, en fantastisk syn över en av världens största städer och ljudnivån var med en sväng krydd 1 decibel, och denna decibel var från ett konstant surrande som låg över staden i kvällssolen. Som ett bibliotek, så tyst. Alla asiater, européer, amerikaner och allt vad det var där uppe, var minst sagt fascinerade. En upplevelsa jag kommer le åt en lång tid framöver. Vädrets gud hade jag tydligen också varit snäll mot med tanke på de 24 grader termometern visade. Uppärmad skjorta, det hade jag allt. Man skulle kunna tänka sig att det är intressant att se på människor, och det har jag i stor utsträckning gjort idag. Långa, korta, feta (mestadels feta), smala, snygga, fula, även en gammal tant i änglablondt hår fick jag syn på, strax därefter en jobbig unge som skrek så att mina öron grät. Jag gillar New York. Jag trivs, utifrån vad jag hitintills upplevt, väldigt bra. Men om en dam hade hållt förslagen London eller New York i nävarna bakom hennes rygg, hade jag hållt tummarna för att pricka rätt på London. Jag tror det ligger i britternas accent, fruktansvärt charmig. Lite kuriosum såhär på kvällskvisten. Jag önskade bara att de med nyckeln till mitt hjärta kunde vara närvarande, men icke. Tur att jag har min älskade mormor. Jag börjar med haken i luften och slutar med hakan i bröstet. Tacktack

8/11. Jag slog upp mina ögon klockan halv 8 efter en fin natts sömn på prinsessans säng. Lunkade stabilt uppför Mount Everest-trappan och för tredje gången gillt fick jag bekräftat att det är förjävla jobbigt att gå i en trappa direkt efter du vaknat. Fötterna mina led mig till kaffekoppen som väntade stillsamt på mig. Därefter använde jag, Anne och Aspen (deras vackra hund) våra apostlahästar för en promenad i höstens kulm. En fantastiskt morgon, solen sken och inte ett moln fanns det att dra ner på minen på ansiktet över. Väl hemkommen från promenaden gick jag ner till gymmet och spenderade en halvtimme eller två där. När svetten blev alltför påtaglig drog jag och mina mjölksyreben in i duschen. Som en liten anekdot måste jag säga att duscha här inte är det skönaste. Man får, så att säga, jaga strålen under tiden den långsamt droppar ner vatten på mig. Efter duschen tog vi oss till några köpcentrum som motsvarar 10 stycken Nordstans'. Där fick jag köpt några klädesplagg jag inombords-ler över. Även blev det lunch på köpcentrumet, "Smooked Turkey Sandwich" var beställd och strac efter uppäten. I bilen satte vi oss sen för att åka tillbaka till palatset vi bor i dör jag körde ner mitt huvud i pluggsjön som jag så ogärna fiskar i under sådana här omständigheter. Den långa visaren på klockan gick runt några gånger och det visade sig vara middag. Kyckling, pommes frites och en fin sallad stod på menyn. Med mat i magen slog jag mig tillro i en soffa som verkade gudomlig med tanke på matkoman som smygt sig på. Boken och jag dejtade i runda slängar två timmar och nu ligger jag här, sträcker mig så långt mina tår når och suckar djupt innan sömnen slår in. Må fint.

Sträcker mig så långt mina tår når och suckar djupt innan sömnen slår in. Det gör jag nu. Idag har jag gått tillmötes med färger, språk och ljuvligt hemmalugn. 06.30 slog jag upp mina ögon, traskade sansat in i badrummet och slängde iväg en blick i spegeln under tiden jag kissade. Förhoppningsvis har ni någon julafton på era år sätt en sorglös Kalle Anka med så otänkbart trötta ögon? Det blev just tänkbart. Jag var seg som sirapen själv jag lade mig på prinsessan på ärten-sängen för att träna på att ha ögonlocken stängda. Efter några sekunder kom jag till underfund med att det vore dåraktigt att sova när man vill samla på sig så ruskigt många intryck i sin livsryggväska som möjligt. Så jag slängde på mig ett och annat plagg för att traska upp och äta frukost. Min kära mormor satt där redan, som förutspått och drack sin kopp kaffe. Jag smålog en sväng och gjorde mig till hennes sällskap. Förmiddagen rullade på och runt halv 12 gick vi över tröskeln och körde (............) så långt till en park för att gå en promenad. Och satan i helvetet vilken promenad. Tusentals olika dofter vittrar jag under tiden jag går på de härliga höstfärger bladen på marken utgör. Efter någon timma strosande åkte vi och handlade lite mat i en livsmedelsbutik. Livsmedelsbutiken var i runda slängar tre gånger så stor som Ica Maxi så gå vilse, det var lätt. Därefter tog vi oss ytterligare en kopp med en donut som fick mig bli tio kilo tyngre. Efter vi slått oss ner i stolarna så förstod jag hur trött jag var och tog mig en klunk, riktigt fint kaffe. Påtal om absolut ingenting så undrar jag om någon någonsin upplevt erat sinne som ett världskrig? Så är mitt nu. För att förtydliga: Yes självklart me gucha rock. Kirsten och Lochlan studerar spanska, så vi har tuggat lite hola osv. idag. Tre språk samtidigt i huvudet blir man totalt hjärndöd av. Ej att rekommendera. Det som jag skall rekommendera däremot, är att ta det lugnt. Luta dig tillbaka, drick ditt kaffe och prata om precis vadsomhelst.

Sträcker mig så långt mina tår når och suckar djupt innan sömnen slår in. Det gör jag nu. Idag har jag åkt till USA, varit uppe i 21 timmar i sträck och nu ligger jag här med magen full med Amerikas kultur till maträtt-pizza. Vi anlände runt 3 och var ute från flygplatsen för att krama Anne vid 4. Sen började den smyga in på mig.. Den där jobbiga känslan man egentligen aldrig vill känna. Jag hade chansen att stoppa det precis innan vi gick ut. Men dum som jag är puttade jag problemet åt sidan som nu snart var längs mina innelår. Kissnödig, det var jag. Efter några subtila pruttar och halvdiskret kroppsspråk förstod min mormor mig och tacka fan för det. Vi stannade till vid en mack och jag rusade in. När dörrarna sedan öppnades för att släppa ut herren som raskt sprang in så fick mitt sällskap gå till synes med en nöjd ung man som kunde gå avslappnat med ett leende på hans läppar. Huset är sanslöst. Stort som ett mansion och mysigt som en Ralph-Lauren butik. Köket är det optimala drömköket, sådana kök som annonser, sådana man lägger an sin blick i tidningen på och frågar sig om man skulle köpa det sen funderar man själv om man är helt jävla dum i huvudet. Ett sådant kök har de. Jag själv har ett utrymme på 150 kvadratmeter att röra mig på. Ett eget gym, toalett med dusch, walking closet och en underbar säng. Allan. En typisk överklass-man. Kort frisyr, glasögon och småsnygg skäggstubb. En sväng arrogans har han lyckats blanda in, kanske är han osäker? Kanske för att han äger mercedes Benz i USA och Australien? Vem vet. Inte jag i alla fall. Anne. En blond, utåtriktad, snygg kvinna under 40. Hon är utbildad rymdskeppsingenjör men behöver inte/ kan inte arbete pga. att Allan reser så mycket med sitt jobb. Därigenom vill jag kategorisera Anne i facket "desperate housewifes". Å andra sidan agerar hon städerska, taxi, kock och kärleksfull mamma. Så ett lätt jobb är det nog inte. Anne är välkomnade, artig och trevlig. Jag går fel i labyrinten till hus och öppnar dörren till garaget istället för toaletten och ser fem stycken motorcrossar, två större jävlar vid namn Kawasaki, en blankpolerad, stilistisk Mercedes Benz McLaren. Efter jag sett skönheten som va sistnämnd så fick jag syn på en hylla med ett otal priser på. Hyllan landade runt 10 meter lång och tätt stod alla dessa priser. Det visade sig att crossarna var Lochlans, den yngste Herren i familjen. 9 år gammal är han och fem crossar har han. Sjukt nog visade det också sig att de otal priser som stod på hyllan hade Lochlan vunnit. Han är tydligen en av de 10 bästa i han åldersklass i hela USA. Lillherren har även en storasyster vid namn Kirsten. Löjligt bedårande. 11 år är hon och söt som en polkastäng. Hon dansar, i musikaler och teatrar. Väldigt duktig är hon på det. Jag stod med öppen mun och såg en video på damen när hon dansade. Nu hoppar vi tillbaka en sväng. På flygplatsen Newark stod vi länge i passkontrollen. Det var riktigt frustrerande. Inte för att vi stod där i en timme, utan för att en tjej som stod nära mig var äckligt lik min flickvän, Lisa. Samma höstbruna skor, grövre khaki chinos med fickor överallt på. En svart jacka som slutade vid midjan och en identisk halsduk som hängde slappt nedför hennes axlar. På toppen av det hade hon den exakta frisyren. Exakta. Jag började sakna min flickvän då och har inte slutat än. Jag bugar och bockar för internet.