yespearandersson

Förtvivlan verkar i kroppen hans när han inser att han går den mest osäkra stig till mötes, skräcken betynger axlarna likt aldrig förr likväl som hjärtat i hans ägo har i tidigare rum aldrig upplevts lättare. Sinnet han åter tagit anspråk på fann sig vara ambivalent. Medvetenhet forsade över honom. Herren visste, hon anammade hjärtat hans men betalning i gengäld ej vara existentiell, till dennes vars hjärta icke lydde, följde besvikelse. Kvickt rotade den ner sin frustration i det redan sorgfyllda sinnet såväl som herrens anlete besmyckades med två kanaler rinnandes nedför hans kinder. Tårarna fann sig i tillvaron som bestod av herrens beskrynkliga ansikte och de skapade ett mönster på platsen de befann sig, hans kinder. Sorgset lade herren hakan sin mot det pulserande bröstet, som kändes att det skulle spricka. Lungorna expanderade till hans tro ytterligare för det varje tagna andetaget.   Skönheten själv tar sig i uttryck i skräcken, darrandes inför det fruktansvärda vackra. Det tillbakakastade huvudet där halsen blottas för stjärnorna, fri som fågeln, är lockande. Kärleken han sökt har ej bestått ty den destruktiva passionen har hunnit honom ifatt. Om anden hans varit stark, måhända att han blottat sitt hjärta för den nakna skönhetens vitöga, men icke. Antvardandet av herrens hjärta gjorde honom till ånger när eftertankens kranka blekhet verkade i sinnet hans. Ett banalt och emellertid befågande scenario, kärlek, där brukandets förmån bör vi oss vara försiktiga. Den djupt smärtsamma blå himlen lade herren sin sista blick på sekunderna innan han gladeligen blev välkomnad av avgrunden.