yespearandersson

I en bestämd rörelse stoppar jag ner händerna mina i byxfickorna. Lite smått kyligt. Jag promenerar en sväng i höstrusket och det ända mina öron uppfattar är stegen från mina skor. Då och då stannar jag till med fötterna över ett och annat nerfallit höstlöv för att njuta. Njuta av tystnaden. Rätt tacksam, den där tystnaden. Ljuset från gatulamporna reflekteras i de små vackra vattendropparna som samlats på löven som ligger stillsamt, utan en ända vidröring av vinden, på den mörka asfalten. Skorna jag har på mig är gamla, välanvända och slitna. Jag tror jag vet vart jag går, men det gör jag inte. Bakom krönet slutar kanske vägen, kanske dyker en hundra meter lång backe upp i min blick. Jag vet inte helt enkelt. Men promenerar, det gör jag. Jag lägger an min blick på ett salongsberusat par som i dimman verkar oense. Orden de säger är tydliga. ”Du älskar mig inte längre, eller hur?” säger herren som ser ut att landa någonstans runt 50. Tåren som lite lätt går nedför hans kind ger mig ett litet sår i hjärtat. Damen, som landar i samma ålder, lägger armarna i kors och svarar med ett ord på tre bokstäver varav det första i ordet börjar på N. Jag traskar med mina skor vidare in i kvällen med hakan i bröstet en aningen subtilt. Lite sorgligt det där med kärlek. Den sköljer över en, får en att le likt aldrig förr och gör dig beroende och på toppen av det krossar den på en nanosekund hela ditt hjärta någon lappat ihop. Perfekt. Jag tänker på den där herren ibland, hur de få rynkorna han har kartlägger hans levda år. Och hur jag aldrig någonsin kommer förstå vilken rynka han har i hjärtat än idag. Nu är jag 50 år levda och när jag ställer mig framför spegeln för att knyta slipsen jag skall ha på min födelsedag. Jag ser min spegelbild och mina blåa ögon och lite djupare i de bottenlösa ögonen ser jag den där herren som i höstrusket funderar på vad som väntar efter krönet. Mina gamla, välanvända, slitna skor.