Autumn
I en bestämd rörelse stoppar jag ner händerna mina i byxfickorna. Lite smått kyligt. Jag promenerar en sväng i höstrusket och det ända mina öron uppfattar är stegen från mina skor. Då och då stannar jag till med fötterna över ett och annat nerfallit höstlöv för att njuta. Njuta av tystnaden. Rätt tacksam, den där tystnaden. Ljuset från gatulamporna reflekteras i de små vackra vattendropparna som samlats på löven som ligger stillsamt, utan en ända vidröring av vinden, på den mörka asfalten.
Skorna jag har på mig är gamla, välanvända och slitna. Jag tror jag vet vart jag går, men det gör jag inte. Bakom krönet slutar kanske vägen, kanske dyker en hundra meter lång backe upp i min blick. Jag vet inte helt enkelt. Men promenerar, det gör jag. Jag lägger an min blick på ett salongsberusat par som i dimman verkar oense. Orden de säger är tydliga. ”Du älskar mig inte längre, eller hur?” säger herren som ser ut att landa någonstans runt 50. Tåren som lite lätt går nedför hans kind ger mig ett litet sår i hjärtat. Damen, som landar i samma ålder, lägger armarna i kors och svarar med ett ord på tre bokstäver varav det första i ordet börjar på N. Jag traskar med mina skor vidare in i kvällen med hakan i bröstet en aningen subtilt. Lite sorgligt det där med kärlek. Den sköljer över en, får en att le likt aldrig förr och gör dig beroende och på toppen av det krossar den på en nanosekund hela ditt hjärta någon lappat ihop. Perfekt.
Jag tänker på den där herren ibland, hur de få rynkorna han har kartlägger hans levda år. Och hur jag aldrig någonsin kommer förstå vilken rynka han har i hjärtat än idag.
Nu är jag 50 år levda och när jag ställer mig framför spegeln för att knyta slipsen jag skall ha på min födelsedag. Jag ser min spegelbild och mina blåa ögon och lite djupare i de bottenlösa ögonen ser jag den där herren som i höstrusket funderar på vad som väntar efter krönet.
Mina gamla, välanvända, slitna skor.
Ibland tänker man
Känner du mig?
Jag är den störste brottslingen i historien.
Jag har dödat flera människor, än som fallit i alla krig i hela världen.
Jag har gjort människor till vrak.
Jag har förvandlat förhoppningsfulla ungdomar till hopplösa samhällsparasiter.
Jag har förstört de svaga och krossat de starka.
Jag har fört oräkneliga miljoner in på dåliga vägar.
Jag har gjort visa män till dårar.
Jag har lagt ut snaror för den oskyldige.
Den förtvivlade, fattiga hustrun känner mig.
De hungriga barnen känner mig.
De föräldrar vars hår grånat i sorg över barnen känner mig.
Jag har ruinerat miljoner och ska försöka ruinera många miljoner till.
Det finns en sjukdom jag hatar, alkoholism heter den.
Åh jag älskar dig, kom tillbaks till mig, min allra bästa vän. Låt det bli du och jag. Du och jag som förr, snälla någon dag stå vid min dörr.
Stackars mamma och kära mormor, vi hade alla vita skor. Du och jag, vi är människor och ingen här vet vart du bor. Vi försöker att förstå, vad fan är detta för nivå vi har hamnat på?
Där sitter hon, med flaskan i sin hand. Varför skall det va så jävla svårt, att låta henne gå. Är detta rätt nivå?
Mina kusiner, jag beundrar er. Är ni varandras kavaljer? På en fest, där allt är pest. Ni så starka är, ni har båda en fin karaktär. Jag försöker vara ordkonstnär, undra på om Voltaire ens kan det där. Vi tillsammans klarar av det här, snälla låt oss inte så såhär.
