Runt om mig

Mina föräldrar. "Man har oftast två alternativ", säger min livsbejakande och kärleksfulla mor till min bredaxlade och underbara gestalt till far. Man skulle kunna tänka sig att jag är en jobbig, tidskrävande, dyr, spydig och otrevlig tonåring. Man skulle också kunna tänka sig att jag är en lyckligt lottad jävel. Jag tror jag håller med om alternativ nummer två. Dagen då jag hade tur när det nalkades högsommar. Jag tror nog att jag är en blomma. Då jag bara påtar lite i jorden, samtidigt som de bara pratar med mig. Den dagen då de bara lyckades få se. Se ett litet skott bara tittade fram, så är det genast de som bara blir alldeles känslomässiga, och varma i kropparna sina. Genom att släppa en och annan liten, lycklig tår. Och då de bara står där och ler spontant, helt underbart, och bara säger högt för sig själva. "Hej på dig du, där, vackra lilla blomma. Och vad glada vi blir över att få se dig. Välkommen till hängande mungipor till stunder som dessa och allt däremellan, världen." En introvert tanke som surrat omkring där uppe i Jespers huvud är att han, under vilka omständigheter som helst, inte kunde fått ett par så omtänksamma föräldrar, inte överbeskyddande, utan omtänksamma. Mina föräldrar är genuint snälla och gör en gedigen insats som hittills varat i ungefär 6244 dagar. Hjärtat har nog fått sig en skråma eller två. Jag vet kanske inte varför. Men jag vet en sak. Vare sig alltsammans går åt helvete eller inte så har jag funnit att oändlig ovillkorlig kärlek är den enda vägen att förklara en fras utav hela det, ej än färdiga, kapitlet jag skrivit i hjärtat angående dessa två varelser i två par olika skor, med olika bakgrunder och olika världar. Men jag kan ge mig fan på en sak, dem är ett förbannat jävla bra team.

RSS 2.0