yespearandersson

Solen strömmar in genom de färgglada, mönstrade fönstren. Ljuset faller in på hennes änglalika ansikte & hon ler. Hon ser på mig och jag på henne, jag älskar.

Jag stänger mina ögon för en stund för att sedan öppna dem, allt är verklighet. Jag stänger mina ögon & låter en tår av glädje rinna ner längs min kind. Denna gång jag låter ögonen mina öppnas möter jag hennes klara, djupblå ögon några ynka centimeter ifrån mig. Vi blir iakttagna utav hundratals människor men hennes skönhet förtrollar mig & skapar ett rum, ett rum bestående av mig, en man i vit klädsel & henne, min älskade. Den ljuva rösten säger sina sista ord, jag omfamnar hennes lena hand i en harmonisk, bestämd rörelse. Jag låter henne sträcka ut sitt finger och jag för på det cirkelformade objektet som upplevt kärlek i ett flertal generationer. Men inte en kärlek som denna, ingen kärlek är som denna.

Hon närmar sig mitt ansikte ytterligare, jag känner hennes andetag & mina läppar möter hennes sammetslena, perfekt formade, röda läppar. Ängeln min, du är min värld & så obeskrivligt mycket mer, om vår kärlek skulle dö skulle himlen falla ner.

Applåderna ekar i kyrkans akustik & det jag bryr mig om nu och föralltid är att, ifrån samma säng, lyssna till samma regn. Kärleken, en känsla, en känsla som har många sorts ansikten & det är du varenda gång. Du som får mitt hjärta att le, du som får mitt hjärta att bulta, du som får mitt hjärta att älska likt aldrig förr.
Hon tar handen min i sin och säger "Vi är gifta nu, eller hur?"
"Ja mitt hjärta, nu, för evigt."





Hadet Fedt Tiep.

Yespear out!