yespearandersson

Sträcker mig så långt mina tår når och suckar djupt innan sömnen slår in. Det gör jag nu. Idag har jag åkt till USA, varit uppe i 21 timmar i sträck och nu ligger jag här med magen full med Amerikas kultur till maträtt-pizza. Vi anlände runt 3 och var ute från flygplatsen för att krama Anne vid 4. Sen började den smyga in på mig.. Den där jobbiga känslan man egentligen aldrig vill känna. Jag hade chansen att stoppa det precis innan vi gick ut. Men dum som jag är puttade jag problemet åt sidan som nu snart var längs mina innelår. Kissnödig, det var jag. Efter några subtila pruttar och halvdiskret kroppsspråk förstod min mormor mig och tacka fan för det. Vi stannade till vid en mack och jag rusade in. När dörrarna sedan öppnades för att släppa ut herren som raskt sprang in så fick mitt sällskap gå till synes med en nöjd ung man som kunde gå avslappnat med ett leende på hans läppar. Huset är sanslöst. Stort som ett mansion och mysigt som en Ralph-Lauren butik. Köket är det optimala drömköket, sådana kök som annonser, sådana man lägger an sin blick i tidningen på och frågar sig om man skulle köpa det sen funderar man själv om man är helt jävla dum i huvudet. Ett sådant kök har de. Jag själv har ett utrymme på 150 kvadratmeter att röra mig på. Ett eget gym, toalett med dusch, walking closet och en underbar säng. Allan. En typisk överklass-man. Kort frisyr, glasögon och småsnygg skäggstubb. En sväng arrogans har han lyckats blanda in, kanske är han osäker? Kanske för att han äger mercedes Benz i USA och Australien? Vem vet. Inte jag i alla fall. Anne. En blond, utåtriktad, snygg kvinna under 40. Hon är utbildad rymdskeppsingenjör men behöver inte/ kan inte arbete pga. att Allan reser så mycket med sitt jobb. Därigenom vill jag kategorisera Anne i facket "desperate housewifes". Å andra sidan agerar hon städerska, taxi, kock och kärleksfull mamma. Så ett lätt jobb är det nog inte. Anne är välkomnade, artig och trevlig. Jag går fel i labyrinten till hus och öppnar dörren till garaget istället för toaletten och ser fem stycken motorcrossar, två större jävlar vid namn Kawasaki, en blankpolerad, stilistisk Mercedes Benz McLaren. Efter jag sett skönheten som va sistnämnd så fick jag syn på en hylla med ett otal priser på. Hyllan landade runt 10 meter lång och tätt stod alla dessa priser. Det visade sig att crossarna var Lochlans, den yngste Herren i familjen. 9 år gammal är han och fem crossar har han. Sjukt nog visade det också sig att de otal priser som stod på hyllan hade Lochlan vunnit. Han är tydligen en av de 10 bästa i han åldersklass i hela USA. Lillherren har även en storasyster vid namn Kirsten. Löjligt bedårande. 11 år är hon och söt som en polkastäng. Hon dansar, i musikaler och teatrar. Väldigt duktig är hon på det. Jag stod med öppen mun och såg en video på damen när hon dansade. Nu hoppar vi tillbaka en sväng. På flygplatsen Newark stod vi länge i passkontrollen. Det var riktigt frustrerande. Inte för att vi stod där i en timme, utan för att en tjej som stod nära mig var äckligt lik min flickvän, Lisa. Samma höstbruna skor, grövre khaki chinos med fickor överallt på. En svart jacka som slutade vid midjan och en identisk halsduk som hängde slappt nedför hennes axlar. På toppen av det hade hon den exakta frisyren. Exakta. Jag började sakna min flickvän då och har inte slutat än. Jag bugar och bockar för internet.